Hur promptar man det man inte vet?
Testa en sak. Knacka Happy Birthday med fingrarna mot bordet och be någon gissa låten.
Du tror att hälften fattar direkt. Det trodde de som knackade i ett experiment på Stanford 1990 också. Lyssnarna gissade rätt på 3 av 120 låtar.
Foto: Isaac Davis på Unsplash
Precis så känns det att skriva en prompt. Jag hör melodin i huvudet, så prompten känns glasklar. AI:n hör bara knackningarna.
Och ärligt talat: ofta kan jag inte ens melodin. Jag tror bara att jag kan den.
Det är inte bara jag. I en studie från Yale fick folk säga hur väl de förstod en dragkedja. Sedan fick de förklara den steg för steg, och då föll deras egen säkerhet.
Jag märkte det senast med min kontaktsida. Jag ville ha bättre knappar men kunde inte säga hur. Det enda jag visste säkert var vad jag inte ville ha. När knapparna fick blå kanter svarade jag “absolut inte!” på en sekund. Det hade jag aldrig kunnat skriva i en prompt i förväg.
Så hur promptar man det man inte vet?
Man slutar leta efter den perfekta prompten och vänder på det. Agenten frågar, jag svarar.
Det är inget nytt. Det är så en läkare jobbar. Du kommer inte in med din diagnos färdig, du svarar på frågor. I en studie ställdes tre av fyra diagnoser på samtalet med patienten, inte på proverna. Och Anthropic, som gör Claude, säger samma sak i sina tips för Claude Code: låt Claude intervjua dig.
Jag bygger AI-agenter, på jobbet och för mig själv, och har ett eget flöde för det här. När jag byggde minnet till min assistent Evey var min första instruktion: “pusha tillbaka! ställ mycket kompletterande frågor! och vi tar det sakta men säkert”.
Först avgör agenten hur stor frågan är. Något som går att mäta, en liten ändring eller något helt nytt? En liten ändring klarar sig med några frågor. Något nytt kräver flera rundor.
Sedan bygger den ett beslutsträd och frågar bara det som går att besvara nu. Resten får vänta till nästa runda.
Varje fråga är numrerad och kommer med agentens rekommenderade svar, ett exempel ur mina egna filer, alternativen och vad svaret leder till. Det enklaste alternativet finns alltid med, för det är ofta det jag väljer. “Vi börjar enkelt!”
Fakta är agentens jobb. Besluten är mina. Allt som går att slå upp slår den upp själv, så jag får bara frågor som kräver ett beslut. Och inget byggs så länge något är tyst antaget.
Några frågor kommer nästan alltid, eftersom de kan fälla en idé innan jag har lagt tid på den. Vad skulle visa att det här är fel? Är nuläget mätt eller gissat? Vilar idén på något som ingen har kollat? Vad händer om vi inte gör det alls?
Det rekommenderade svaret är underskattat. Att känna igen ett bra svar är mycket lättare än att komma på det själv. Jag behöver inte formulera, bara reagera.
Men akta dig för en fälla. Målet är inte att simulera en tenta, där du svarar på en massa frågor som du inte själv har valt. Frågorna är till för att hjälpa dig hitta din rätta fråga.
Och ibland händer något. När jag byggde Eveys minne frågade agenten om jag själv skulle läsa hennes anteckningar. Rekommenderat svar: “både och”. Mitt svar: “Most likely never! Evey är en assistent som ska göra uppgifter åt mig!”
Den frågan vände hela upplägget. Minnet blev något för en agent, inte en wiki för en människa, och allt efter det byggdes annorlunda.
Det hade jag aldrig kunnat skriva i en prompt. Jag visste inte att jag visste det förrän någon frågade.
Det bästa exemplet är ändå Yoda, en agent jag har byggt som vakar över mina andra agenter: deras instruktioner, verktyg och kopplingar, i alla mina projekt.
Att bygga den var inte det svåra. Det svåra var att ta bort features. Saker jag tyckte var roliga och intressanta, men som jag i praktiken aldrig använde. Det är en klassisk fälla, och jag gick rakt in i den.
Ett exempel: varje nytt projekt fick en egen anteckningsfil. Lät smart. Men den måste hållas uppdaterad, blev inaktuell och gjorde bara allt tyngre. Ren bloat. Den åkte ut.
Frågan jag behövde var enkel: Kommer du använda allt detta?
Agenten kan ställa den. Men bara jag kan svara ärligt. Yoda blev mindre, och i dag använder jag den.
Därför tycker jag att frågan är viktigare än svaret. Rätt svar på fel fråga är värre än inget svar, för man bygger vidare på det. I mitt eget flöde står det: “Beslut avgörs sällan av mängden data. De avgörs av att rätt fråga ställs.”
Forskningen pekar åt samma håll. I en klassisk studie fick konststudenter rita ett stilleben av föremål de själva valde. De som lade mer tid på att utforska föremålen innan de började rita gjorde mer originella verk, och det hängde ihop med hur det gick för dem som konstnärer långt senare.
Det roliga är att de två mest delade citaten om frågor är påhittade. Einstein ska ha sagt att han skulle lägga 55 minuter på att förstå problemet och 5 på lösningen. Henry Ford ska ha sagt att kunderna hade bett om snabbare hästar om han hade frågat dem. Enligt Quote Investigator finns inga belägg för Einsteins eller Fords. Svar som ingen ställde några frågor till.
Men här är grejen. Det räcker inte att agenten frågar.
Halva jobbet är ditt. Tålamod, envishet och att vara påläst innan du svarar. Kan du inte svara på en fråga är det inget fel, det är hela poängen. Då tar du reda på det. Svarar du snabbt gissar AI:n ändå, bara med ditt namn på.
När jag ville att fler skulle höra av sig via min sajt krävde jag starka belägg innan jag ändrade något. Agenterna gick igenom forskningen och andra konsulters sajter. Ingen av dem hade en flik som gled ut från kanten, som jag hade. Dagen efter stängde jag av min.
Och AI:n ska aldrig ta besluten åt dig. I en studie i tidskriften Radiology granskade radiologer mammografier med förslag från ett påstått AI-system. När förslaget var fel föll även de erfarnas träffsäkerhet från 82 till 45 procent.
Det rekommenderade svaret finns för att du ska ha något att säga emot, inte för att du ska trycka ja. Min agent rådde mig att behålla en knapp för att kopiera mejladressen på kontaktsidan. Jag tog bort den.
Vill du testa? Börja med något sånt här:
Svara inte än. Intervjua mig först. Ställ frågor i rundor, och bara de som går att besvara nu. Ge ditt rekommenderade svar på varje fråga och förklara vad den gäller och vad svaret leder till. Slå upp det som går att slå upp själv. Pusha tillbaka när jag är vag, och fråga om jag verkligen kommer att använda allt jag ber om. Bygg ingenting förrän jag har sagt att vi förstår varandra.
Men skriv den inte från början varje gång. Gör den till en skill, eller lägg den i din CLAUDE.md, så är den alltid med. Då slipper du komma ihåg den och ge modellen tydliga instruktioner på nytt. Min egen är en skill som jag startar med ett ord.
Ge sedan frågorna tid.
Man kan inte prompta det man inte vet. Men man kan låta sig frågas tills man vet.